armarna, brösten svänger som väldiga pendlar, från vänster till
höger och tillbaka igen, vattnet skvätter och moster Elsie visslar
för sig själv. Robin och jag står i skogsbrynet, hopkurade bakom
Stora Stenen, våra ögon sväller.
Sedan simmar moster Elsie, om vädret är bra. Robin och jag
smyger efter, gömmer oss bakom Jättegranen. Sjön glittrar med
hundra ögon, löjorna hoppar upp och ner som om någon drog i
dem med trådar, vita och gula näckrosblad guppar på vattnet.
Robin och jag är förstummade över hur vackert allting är. Moster
Elsies hår är så långt att det hänger ända ner till stjärten som
lyser vit mot den bruna ryggen och de bruna benen. Vi väntar på
stunden då hon simmar in, stiger upp och vadar mot land. Jag
lyfter upp ena foten på en sten och böjer mig framåt, så att inte
Robin ska se vad som händer med mig.
Sommaren innan den då allting hände hade Robin börjat göra
likadant.
Mormor stod vid spisen och gräddade scones. Det strömmade
musik från den gamla transistorradion på byrån, bredvid por-
trätten av morfar och mormorsmor och de andra döda.
”Stannar moster Elsie länge i år”, frågade jag.
”Viljaaaoooooviljaaa”, sjöng mormor. Hon gungade drömskt
med överkroppen medan hon gav hals. Jag har aldrig förstått hur
hon bar sig åt, men trots att det här var långt före de många radio-
stationernas tid, beredde det sällan mormor några svårigheter att
hitta en våglängd med Glada Änkan.
”När ska du berätta var moster Elsie bor på vintrarna och hur
hon är släkt med oss?”, försökte jag.
”När du blir lite äldre. Orkar du gå ner till sjön efter vatten åt din
gamla mormor?”
Jag gick.
”Var snäll mot moster Elsie när hon kommer”, sa mormor när
jag kom tillbaka, ”hon har jobbat hårt och är trött.”