Jag nickade. Mormor stod kvar vid spisen, hon hade börjat
sjunga igen: ”Viljaaaoooviljaaa…”
När pappa tog bilen och åkte ner till Stora Vägen för att möta
moster Elsie, satt jag ute på fjärden och metade. Jag blev arg; att
åka ner till Stora Vägen skulle ha varit ett välkommet avbrott i
rutinen. Fast jag inte ville medge det, längtade jag redan till sta-
den, och vid Stora Vägen skulle bilarna ha susat förbi och givit en
försmak. Dessutom kunde jag, med lite tur, ha fått se en skymt av
någon i Tokiga Familjen.
Tokiga Familjens bondgård låg i skogsbrynet ett par hundra
meter från Stora Vägen. Mellan vägen och gården låg några små
åkerlappar som de odlade. Pappa hade förbjudit mig att kalla
Aaltonens Tokiga Familjen, men det var svårt att låta bli eftersom
herr Aaltonen var den enda av dem som var vanlig.
Herr Aaltonen var lång, grov och tyst. När han såg pappa, mam-
ma eller mormor sken han alltid upp, tog i hand och hälsade: ”Pu-
aiviee, puaiviee”, lät det som. Han var längre än pappa, fast det
såg ut som om det var tvärtom. Jag vet inte om det var pappa som
sträckte på sig eller herr Aaltonen som kurade ihop sig, men herr
Aaltonen tycktes titta upp mot pappa.
Pappa, som tyckte om att berätta att han jobbat två år på verk-
stad innan han började studera och småningom blev rik, verkade
ofta generad.
Ibland talade pappa och herr Aaltonen så tyst att jag inte kunde
höra. Herr Aaltonen skakade då ofta på huvudet. Gick jag närma-
re, höjde båda rösten och kom överens om en gemensam fiskefärd
någon av de närmaste dagarna. En gång märkte de inte att jag stod
tätt bakom dem, och jag förstod då att de inte alls talade om fiske.
”Pappa, vad betyder ihmisen on taakkansa kannettava”, fråga-
de jag efteråt.
”Att människan måste leva med det hon fått sig tilldelat”, sa
pappa, ”dom som tror på Gud brukar säga så.”