Fru Aaltonen bodde på bondgården bara från maj till septem-
ber. Om vintrarna vilade hon upp sig i Tammerfors sju mil söder-
ut, det hade mormor berättat. Mitt i en värmebölja kunde fru
Aaltonen komma till butiksbilen klädd i tjocka raggsockor, bruna
vinterstövlar med höga skaft, ylletröja och lång kappa. Barnen
svettades i sina simbyxor, de vuxna i shorts, bikinis och strand-
sandaler. Fru Aaltonen log ett sorgset leende som sa:
”Jag ser nog att ni stirrar, fast ni inte säger något.”
Jag föreställde mig att fru Aaltonen på något sätt frös inifrån.
En gång hade jag stått bakom henne i butiksbilens kassakö. Hon
hade luktat starkt, inte illa precis, men lite unket.
Aaltonens dotter hade jag sett en enda gång. Hon hade kommit
gående mot butiksbilen i sin mors släptåg, med korta, hasande
steg och den tomma blicken envetet fast vid den dammiga vägen.
Jag hade aldrig tidigare sett en så blek människa, hon var vit som
fiskarna då de dör i vattnet och vänder buken uppåt. Ögonen var
två svarta hål, två brunnar man kunde titta ner i, längre, längre,
längre, utan att någonsin hitta något.
Jag blev skräckslagen den gången, lukten av lut och sommar-
äng försvann, jag stod som förhäxad och glodde. Jag minns att jag
den kvällen, när Lönnbacka badade i ett rött ljus och jag bakom
var sten såg Aaltonens dotter och hennes stirrande ögon, gick ner
till mormor som jag tyckte hade svar på allt, och berättade för
henne vad jag sett.
Mormor hade en stadslägenhet i Tammerfors, men helst levde
hon ute på Lönnbacka där hon kunde fördjupa sig i det som in-
tresserade henne mest; naturen. Jag brukade sitta framför brasan
hos mormor i Lilla Huset. Vi lyssnade på Naturväktarna. Ibland
gick mormor in i vävkammaren där telefonen fanns, och ringde
själv till radion i Helsingfors. Jag satt kvar, och hörde ur radion
mormor ställa frågor längs den svaga, raspande linjen.
Det mormor ville berätta för mig när jag var barn, berättade hon
i form av sagor om djur, träd och blommor. Jag var ett stadsbarn,