och förstod inte alltid. Kvällen då jag berättade om Aaltonens
dotter tog mormor fåglarna till hjälp, frågade mig om jag märkt
hur olika de var till lynnet, storlomsfamiljen på Lillön, skatparet
som höll till vid bryggan, Tammerforsduvorna och tranflocken
borta vid Kontuniemi kärr. Barnsligheter, tyckte jag som på vå-
ren fyllt tio och snart skulle börja i läroverk som den yngsta i min
klass. När jag motvilligt svarat ja, sa mormor att det också finns
fåglar man sällan ser; sådana som tappat sina vingar och blivit
rädda för allt.
”Vadå allt”, sa jag otåligt.
”Sig själva, morgondagen, människor … allt.”
”Jag tror hon är ensam”, sa jag.
”Det är hon säkert”, sa mormor.
”Jag tror man blir ensam på landet”, sa jag.
”Inte blir man ensammare på landet än i stan”, sa mormor, ”men
man har mer tid att märka att man är ensam här.”
Jag sprang upp från stranden och kastade mig andfådd i moster
Elsies famn.
Hon tog tag i mig och försökte lyfta upp mig, men orkade inte.
”Vad du har blivit stor!”
Moster Elsie luktade tobak ur munnen, som hon brukade, men
också något annat, en skarp lukt jag tyckte var konstig.
”Vill du se min dribblingsbana”, bubblade det ur mig, ”jag
springer med bollen mellan käpparna på fjorton sekunder!”
”Låt nu moster Elsie byta kläder och vänja sig vid den friska
luften”, sa mormor och vände sig mot gästen:
”Det blir te och smörgåsar, men du hinner säkert vila dig en
stund.”
Moster Elsie tog sina resväskor, en brun och en mörkblå, och
gick ner mot bastun. Mitt i backen stannade hon plötsligt, tittade
upp mot mig och Robin där vi sparkade bollen mellan oss, och
skrattade högt.