Robin ryckte till.
”Äsch”, fnös jag, ”var inte feg. Moster Elsie skrattar alltid så där,
det är hennes specialskratt ju.”
Robin såg fortfarande rädd ut, och det gjorde mig arg. Hans
rädsla var en anklagelse mot moster Elsie.
”Din jävla krake”, sa jag så hånfullt jag bara kunde.
Vid kvällsteet var moster Elsie lika ivrig och högljudd som van-
ligt. Jag förstod inte allt som sades, men emellanåt hade jag en
känsla av att de andra försökte hålla moster Elsie tillbaka, få hen-
ne att tala mindre.
Samtalet mojnade. Morbror Walle blossade på sin pipa. Moster
Elsie hade en rynka strax ovanför näsroten, hon rökte sina bländ-
vita cigarretter.
”Det är en fin sommar vi fått”, sa morbror Walle.
”Ja, vilken fägnad. Och jag vet inte när småfåglarna skulle ha
haft så stora kullar som nu”, sa mormor.
”Välsignade ljusa årstid. Synd bara att den är så kort”, fyllde
mamma i.
”Ja du”, sa pappa och reste sig för att fylla på mer kaffe.
”Jag vet nog vad ni tycker”, sa moster Elsie plötsligt med ett ton-
fall jag inte kände igen, ”ni tycker att jag borde lämna min forsk-
ning och mina resor och gifta mig i stället. Ni tror att jag kom-
mer att …” Hon avbröt sig mitt i meningen. Den här gången gick
skrattet, det höga och djärva, på något sätt överstyr, blev gällt och
skars plötsligt av, som en metalltråd av en svetslåga.
”Pojken”, sa mormor.
”Vi tycker bara att du inte skulle grubbla så mycket”, sa pappa.
Jag hoppade upp i moster Elsies famn.
”Titta så gult pekfinger du har”, sa jag. Moster Elsie tittade på
sin vänstra hand och sedan på mig. Hennes ögon var grå och
litet sneda. Mina ögon hade en liknande färg, men var stora
ochrunda.