”Jag är inte rädd för dig fast Robin är. Men du röker för mycket.
Det är inte hälsosamt säger mommo.”
Alla skrattade.
”Om vi skulle dra oss tillbaka då”, sa morbror Walle.
På morgonen kröp solen upp över Lönnbacka beslöjad av ett vitt
dis. Jag smög mig uppför trappan, förbi morbror Walles och Satus
sovrum, genom köket och fram till Robins rum. Jag stack in hu-
vudet och väste till.
”Vad är klockan”, frågade Robin yrvaket.
”Halv sju.”
”Ska vi gå ner till Jättegranen och vänta?”
”Det ska vi.”
Vi sprang längs Rotstigen ner till stranden. Daggen låg ännu
kvar, och rotverken löpte hala över stigen; på någon meters av-
stånd såg de ut som tjocka ormar.
Vi ställde oss på post bakom granen, väntade en kvart; ing-
enting hände. Tio minuter till. Slöjan över himlen försvann, och
stranden badade i ett skarpt ljus. Två människor kom ut på en
brygga på andra sidan fjärden. Annars låg allt stilla. Många stu-
gor var redan tillbommade. Vattnet stod lågt, vid stranden var det
fortfarande ljummet. Skolan skulle börja om en vecka.
I bastukammaren var gardinerna fördragna.
”Varför kommer hon inte”, sa Robin otåligt.
”Titta där”, sa jag och pekade mot fönstret, ”gardinerna är för
korta. Ska vi titta in?”
”Vågar du?”
”Klart det.”
Vi smög fram till fönstret. Jag lutade mig försiktigt mot väg-
gen, sträckte på halsen och tittade genom en springa smutsigt
fönster som låg blottlagd mellan sidlisten och gardinen. Rummet
var skumt, men jag kunde se moster Elsie sitta på sängkanten,
och jag ryckte till. Moster Elsies hår var i oordning, det klibbade i