tunna svarta testar mot hennes svettvåta panna. Jag kisade, och
såg att det låg svarta hårlockar också på golvet; moster Elsie hade
klippt sitt hår under natten. I nacken var håret flottigt och tovigt.
Moster Elsie rökte med snabba bloss, och kastade sedan cigar-
retten ifrån sig med en häftig knyck. Den landade invid ett svart
askfat. Fatet var fullt. Moster Elsie böjde sig fram, tog något ur en
liten platt ask som låg på nattduksbordet bland böckerna, sval-
de det, och satte sig igen på sängen. Hennes ögon stirrade stora
och blanka mot en punkt på väggen, någonstans snett ovanför
kakelugnen. Jag tittade dit, men såg ingenting. Moster Elsies läp-
par rörde sig, men jag kunde inte höra något ljud. Kanske berodde
det på fönstret. Hennes ögon förblev fästa vid punkten på väggen.
Där fanns fortfarande ingenting. Ingenting.
”Får jag titta”, flåsade Robin i mitt öra.
”Om du vill. Men skyll dig själv.”
Robin böjde sig fram. Jag såg att han blev rädd och ryckte i hans
byxlinning.
”Kom nu.”
”Tommen”, sa Robin när vi sprang uppför backen.
”Ja.”
”Moster Elsie har blivit farlig.”
Jag tittade åt sidan och såg på honom där han trummade på
bredvid mig. Han var liten och tjock och rädd. Jag var själv rädd.
Han borde inte ha sagt det. Jag fick en plötslig lust att göra honom
illa.
”Skitsnack!”, sa jag så bestämt jag kunde.
”Hennes ögon såg ut som på en abborre”, sa Robin.
”Moster Elsie är en människa”, sa jag.
Vi i Stora Huset drack gemensamt morgonkaffe som vanligt.
Jag tittade längs stigen mot Lilla Huset och såg mormor stå och
gräva i rosenrabatten med en trädgårdsspade. Moster Elsie syn-
tes inte till.