”Nå, har Tommen drömt om sirener i natt”, försökte morbror
Walle, som visste att jag tyckte om moster Elsie. Robin och jag tit-
tade förvånat på varandra. Sirener hörde man i staden, de fanns
på polisbilar och ambulanser. Jag såg att Robin fortfarande var
uppskrämd, nästan på väg att säga något, och sparkade honom
på smalbenet. Han bet sig i läppen och sa inget.
Efter morgonmålet hade jag tänkt slå mitt eget dribblingsrekord.
Fjorton sekunder var inte tillräckligt bra. Robin ville spela krocket,
när jag sa nej lommade han surmulet iväg till planen ensam.
Mina dribblingskäppar låg på marken, strödda huller om bul-
ler. Bruno, tänkte jag och började stöta dem tillbaka i sina hål.
Då kom Robin springande. Han tjöt. Efter honom sprang morbror
Walle. Robin stannade, vände sig om och dök in i hans famn.
”Pappa moster Elsie sprang förbi och sparkade upp krocketpor-
tarna, hon var alldeles vit i ansiktet pappa moster Elsie är farlig!”
Satu kom springande inifrån huset.
”Jag tror det blivit värre”, sa morbror Walle och började springa
ner mot stranden.
Jag minns i otydliga brottstycken dagen som följde. Robin och jag
fick vara för oss själva. Pappa, morbror Walle och Satu gav sig ut
i skogen. Bruno låstes in, han var för egensinnig för att duga som
spårhund. Mormor och mamma turades om att tala i telefon. De
slog inte alltid samma antal siffror, ibland ringde de till kyrkbyn,
ibland till Tammerfors eller Helsingfors.
Jag ville också ut och leta, men jag fick inte gå.
”Du stannar här”, sa mormor och hennes käkar var spända.
Sent på eftermiddagen dök pappa och morbror Walle upp. De
skakade på huvudet och sörplade i sig kaffe. Herr Aaltonen kom
åkande i en gammal bil och hade en stor hund med spetsiga öron
och vaksam blick med sig. Blå åskmoln tornade upp sig bakom
tallskogen på andra sidan fjärden, men ovädret bröt inte ut.
De vuxna började tala om att samla ihop folk för skallgång och
jag föstes undan.