Männen försvann igen. Satu hade kommit tillbaka, hon lagade
mat åt oss som var kvar och vi åt fisksoppa utan aptit. Solen sken
trots att de blåsvarta molnen låg kvar och ruvade, och det röda
augustikvällsljuset spred sig över Lönnbacka. Mormor sa att de
nu sökte i skogarna på andra sidan Stora Vägen.
”Är moster Elsie en häxa”, frågade jag.
”Nu ska du inte vara dum”, sa mamma, ”ta Robin med dig och ro
ut och vittja katsan.”
Vi tog oss ut på sjön. Vattnet började redan skifta i färg, från
klarblått till mörkblått till svart.
”Vad det blir ruskigt när solen går ner i augusti”, sa Robin.
”Det är bara hösten”, sa jag så nonchalant jag kunde.
”Tror du att de söker henne ända borta vid Pirunkolu?” Robin
lät ängslig.
”Äsch, Pirunkolu ligger ju minst tjugo kilometer härifrån.”
Katsan låg ute vid Lillön, nästan halvvägs över fjärden. Jag böjde
mig ner över det mörka vattnet för att få tag i flötet och det röda repet.
Då hördes ljudet.
”Vargar”, sa Robin, ”inte kan väl vargar simma?”
”Tyst”, sa jag skrämt och försökte höra varifrån ljudet kom.
Jag fick syn på dem längst ute på Mörka Klippans udde. De stod
ute på det flata berget, den sista utposten före de stora tallarnas
land. Det mörknade nu snabbt, men ännu kunde jag se åskmol-
nen som hängde över trädkronorna. Jag hörde vågskvalpet mot
klippstranden där borta, men över både vågorna och måsarnas
skrin ovanför våra huvuden hördes det utdragna ljudet. Natur-
ligtvis kunde det ha varit en varg, det kunde ha varit en hund eller
en uggla, ändå innehöll ropet något omisskännligt mänskligt, vi
skulle ha förstått även om det varit kolmörkt.
Robin började gråta. Jag släppte repet trots att det ryckte och
darrade i det. Det hördes ett svagt muller från åskmolnen.
Det klagande lätet fortsatte, det lät inte som ett rop på hjälp,
mera som ett ljud ut i luften bara.