Jag rodde så snabbt jag kunde, det forsade om aktern. När vi
nådde stranden hörde jag billjud.
”Spring upp och säg att moster Elsie står på Mörka Klippan till-
sammans med någon annan och skriker”, sa jag till Robin.
Herr Aaltonen var den första som kom springande. Han var
snabb i benen trots att han såg grov och klumpig ut. Han lyfte en
kikare till ögonen och riktade den över vattnet.
”Siellä he ovat, Luojalle kiitos.”
Han gav kikaren åt pappa, de stod båda där och tittade ut över
det svartnande vattnet. Alla de skillnader som brukade finnas
mellan pappa och herr Aaltonen, finhylltheten mot grovheten,
svalheten mot fryntligheten, de var borta nu, och ingen behövde
se upp eller ner på den andra; på stranden stod två oroliga men
lättade medelålders män.
Pappa, herr Aaltonen och morbror Walle satte sig i Aaltonens
pick-up, och en lång stund därefter skar motorljudet genom sjöns
tystnad. Bilen hördes allt svagare. Emellanåt letade sig billyktor-
nas ljusstråle ut mellan trädstammarna på andra sidan sjön. De
körde längs den smala, nästan igenvuxna sandvägen som ledde
ut till Mörka Klippan, där det gröna huset stått obebott så länge
jag kunde minnas.
Då hördes ropet igen.
”Kom upp och drick kvällste nu”, sa mamma.
”Får jag inte titta?” Nu slocknade bilmotorn. Det var nästan
mörkt; jag urskilde spökstugans gröna takås, men inte figurerna
jag visste stod ute på klippan.
”Mamma, vem är den andra? Är det fru Aaltonen?”
”Nej.”
Nu tystnade ropet.
”Är det flickan då?”
”Ja. Kom med nu så får du smörgås med apelsinmarmelad.”