Efter många telefonsamtal och mycket hetsigt prat kom en am-
bulans och tog moster Elsie till Tammerfors. Morbror Walle skul-
le åka in och hälsa på henne följande dag.
Mormor satt vid min sängkant och ville berätta en saga.
”Jag är för gammal för sagor”, sa jag, ”berätta den för Robin.”
Men mormor berättade ändå. Hon berättade om den sorg som
människor som lever i avskildhet kan känna när sommaren tyst-
nar och hösten lägger sig som ett täcke över allt, och hon berät-
tade om en annan sorg, den som människorna i staden känner
när de springer och springer och springer och aldrig får stanna
och höra tystnad, de bara lever vidare, hopkrupna i ett oljud som
är så starkt att de knappt märker när ljuden inifrån dem själva
försvinner, tills de en dag vaknar och hör ett tomrum skramla, ett
tomrum de aldrig kan fylla med vin, maskiner, karameller eller
annat man kan köpa.
Trots att jag inte kunde medge för mig själv att jag tyckte om
mormors sagor kändes Lönnbacka igen som en ljusare plats, och
jag tänkte att alla de bekanta ställena skulle vara sig lika näs-
ta dag; bryggan och Jättegranen och Stora Stenen och Lillön och
Klätterrönnen och Gröna Mosstenen och alla de andra.
Mormor satt länge kvar ute i köket. Jag hörde att morbror Walle
kom ner för trappan. Viskningarna trängde svaga och otydliga in
i mitt rum, blandades med ljudet från husbockarna som klev om-
kring inne i väggarna, med skrapet när fladdermössen landade
ute på verandavinden och med suset från trädkronorna utanför
fönstret. Ibland trängde en hel mening in genom dörren. Jag för-
stod att Satu satt i övre våningen och försökte trösta Robin.
”Han glömmer det nog, Robin är en sund pojke”, hörde jag
mormor.
”Hur är det med Tommen … han grubblar visst en del”, sa Mor-
bror Walle.
”Vad menar du? Påstår du att …” Det var mamma, i en skarp
väsning.