”Du vet ju att Elsie har det från sin mamma, inte från oss”, sa
mormor bestämt.
Sedan kom pappas röst, låg och brummande:
”… oroa er i onödan… har ju alla intressen pojkar ska ha…”
Jag domnade bort, visste inte längre om jag drömde, fantisera-
de eller var klarvaken. Till slut måste jag ändå ha somnat, för jag
glömde be till Gud att moster Elsie skulle få sina vingar tillbaka,
fast jag hela kvällen lovat mig själv att göra det.
Vi steg upp tidigt. Robin, morbror Walle och jag gick ner till stran-
den. I bastukammaren låg luften tung, och det överfulla askfatet
stod kvar. Morbror Walle tömde det i den öppna spisen och slog
upp fönstret på vid gavel. Vi tog båten och rodde ut på fjärden.
Katsan var tom.
”Där var nånting i går”, sa jag.
Några dagar senare bommade vi till Lönnbacka. Pappa och
Bruno gick runt och låste dörrar, morbror Walle bar brygg-
pontonerna till vedlidret, mamma och mormor klädde av träd-
gårdsmöblemanget och Robin och jag gav mat åt de tama igel-
kottarna, som vi döpt till Igor och Alexander. Djuren lapade i sig
mjölken och försvann. Pappa lämpade in min väska i den röda
Taunusens baklucka. Jag vinkade åt mormor, som skulle stanna
en månad till i Lilla Huset, och åt Robin, som tjurade för att min
familj startade före hans.
Fyra somrar till vistades jag ute på Lönnbacka. Redan när vi kom
ut till den första av dem, stod Aaltonens bondgård tom.
Moster Elsie syntes aldrig mera till. De två första somrarna
tänkte jag ofta på henne, jag frågade mig varför hon inte var som
mamma och pappa. Varför var hon som hon var, och inte som vi?
Sedan gjorde jag det hemska; jag vände på tanken. Varför är inte
jag som moster Elsie? Hur kan jag veta att jag inte är det? Har
jag inte alltid tyckt mycket om moster Elsie? Hur vet jag att inte