moster Elsie är jag? Ibland ställde jag frågor till de andra, ”Var är
moster Elsie? Kommer moster Elsie i år?”, men jag fick inga svar
och tröttnade.
När åren gick började vi på Lönnbacka se brister i varandra,
fläckar trädde fram. Jag greps av avsky mot kusin Robin. Pappa
och morbror Walle råkade i gräl om en vägavgift, och mormor
tyckte att Satu inte klarade av Robins uppfostran. Pappa och
mamma började titta på varandra med allt större tveksamhet.
Det gick som det gick, morbror Walle köpte ett sommarställe
för sin familj i Barösund, jag skickade pliktskyldiga vykort från
mina språkkurser och tågresor till mamma och mormor ute på
Lönnbacka; korten till pappa skickade jag till en ort i en annan
del av landet.
I vissa kulturer, vet jag som vuxen, får bara Gud vara perfekt.
Väver en troende en matta, väver han med flit in ett fel i den, för
att vara helt säker på att hans matta inte är en förhävelse. Den
som vävt mattan som var vi, hade förfarit på samma sätt. Vi var
den perfekta släktmattan, mjuk och lätt att trampa på för var och
en av oss. Moster Elsie, vem hon än var, var vävarens avbön.
Det jag skulle vilja veta är om någon av oss, efter den augusti-
kväll då vi hittade moster Elsie och Aaltonens dotter på gröna
husets klippa, inte längre godtog mattans lilla fel, eller om alla
faktiskt gjorde vad de kunde. Bad vi henne komma, var det mos-
ter Elsie själv som inte ville? Skämdes hon, eller ville hon att vi
skulle se våra egna fel?
Ännu i dag har jag ibland en svårbetvinglig impuls att, i brev
och vykort jag skriver, fråga: ”Var är moster Elsie, har ni sett till
moster Elsie?” Men jag låter bli. Jag ställer frågan inne i mitt hu-
vud, det finns miljoner vinglösa i världen, och få mattor är felfritt
vävda; det, om något, är ett bra skäl att ägna sig åt så skenbart
onyttiga ting som att berätta sagor.