räckhåll. Hon hörde ljud från baksidan av boden och pulsade
vidare i snön. Det lät som om en katt hade fastnat någonstans
och stod inför hot eller fara. Ju närmare hon kom desto tydligare
övergick kattens jamande i kvinnogråt. På baksidan av boden
stod hennes far och hennes två bröder med gevärspiporna
riktade mot stugväggen. Där hukade en avklädd kvinna med
händerna över huvudet.Läppen var svullen och en tunn strimma
blod hade torkat på väg ner över hakan. Kvinnan såg vädjande
på Alma och öppnade munnen för att säga något, men ljudet
som kom ur hennes strupe var en kajas skränande.
Alma slog upp ögonen och såg en stor svart fågel flyga i cirklar
ovanför henne. Med ens mindes hon var hon var och satte sig
upp.Sedan kom hon ihåg att hon hade sett dem på flera ställen
under dagen. Överallt dessa kajor, som om de förföljde henne.
På väg från hemmet hade en hel skock flugit efter henne med
sitt höga gapande. På tågstationen i Alahärmä, då hon med ett
huckle på huvudet stegat in för att köpa sin biljett, hade det suttit
ett par på trappan och glott på henne med gråa, uttryckslösa
ögon. I Jeppo hade ytterligare en dykt upp, hotfullt vakande på
taket ovanför stationens klocka. Och så nu,både i drömmen och
ovanför kärran som färdades allt närmare fabriken. Försvinn,
tänkte Alma, låt mig vara.
Känslan av olust var svår att skaka av sig.Hon hade inte drömt
om modern på väldigt länge. Kvinnan som fått lägga flera barn
i graven innan hon slutligen själv strukit med då hon födde sin
enda dotter i vägrenen. Bröderna hade berättat om det flera
gånger. De hade varit på väg till kyrkan och modern hade sagt
att det låg en förbannelse över det ofödda barnet, att det sög all
must ur henne. Det var Alma som hade tagit henne ifrån dem,
det var hon som hade gjort modern svag. De borde ha lämnat