henne i diket eller fört henne till en änglamakerska. Det fanns
sådana kvinnor, sa de, som mot en liten ersättning såg till att få
livet av oönskade barn genom vanvård och misshandel.
Anselm vände sig om och såg att hon var vaken.
”Det här området heter Ruths. Vi är snart framme”, sa han
på sin knaggliga finska, just som de körde över en stenbro och
tvingades väja för en bil som kom farande i hög hastighet.”Ser
du skorstenen?”
Alma nickade, fortfarande något omtöcknad och med tan-
karna kvar i drömmen som hade känts så verklig. Hon såg ner
i det bruna åvattnet som virvlade runt och rann in under bron.
Ett tjockt, bubblande skum fastnade mot stenarna.
”Följer du ån ett par kilometer ditåt är du ute vid havet”, sa
Anselm och viftade med handen. ”Oravais stolthet, näst efter
yllesjalarna.”