· 156 ·
något vagt, som en aning, och jag hörde att en fågel sjöng nere
vid floden.
Mamma suckade.
He va he, sa hon.
Kort därefter slog hon ut i blom.
Det var säkert naturligt. Pappa hade varit trädgårdsmästare.
Han kunde få det mesta att grönska, och han klarade av att
anlägga rabatter som blomstrade i avslagna stenpartier under
himmelshöga popplar.
Jag tror att hon sörjde honom mycket.
Hon gjorde långa vandringar i det skuggiga buskaget på
flodstranden. Hon skred fram med en vit hatt på huvudet,
barfota och med klänningen öppen vid halsen. Det var så hon
ville sörja. Hon bar inget halsband, inga örhängen. Kläderna
var hennes smycken. Men hon visste nog om att det var hennes
lycka att far hade gått bort i tid. Han skulle ha dragit henne
med sig annars, till den andra sidan.
När han inte längre fanns fick hon kraften tillbaka. Kraften
att sörja. Kraften att leva. Hon fick sina år tillbaka, och de blev
fler och fler.
Nu skulle hon fylla år igen, och det var april månad. Jag hade
tänkt att det borde uppmärksammas på något sätt. Jag hade
pratat med min hustru.
Res någonstans med henne, sa hustrun. Hon satt och ma-
kulerade dokument i köket. Hon hade skaffat en alldeles ny
dokumentförstörare. Den var nästan ljudlös. Det enda som
hördes var frasandet av papperen som strimlades. Knippe
efter knippe lade hon i förstöraren. Jag visste inte vad det var
för papper. Jag frågade inget.
Mamma november