22
Men det kan hon, för när hon inte får av sig blusen
och särken på egen handberhäradshövdingen vak tmäs-
taren att hjälpa till, och där sitter hon sedan utan kläder,
inför de många blickarna.
– Här är ett tydligt bett av Satan i ert bröst! Är det
där han har pattat er?
– Nej, han har aldrig pattat mig. Inte han. Det har
han inte.
Psilander vänder sig mot nämnden, och stramar upp
sig.
– Det här, säger han och pekar på Karins bröst, det
här är ett tydligt prov på djävulens bitmärke. Här har
han pattat blod, och växt i styrka.
Nämndemännen ser på varandra, någon skakar på
huvudet. Då går Psilander till sin stora bok, och blädd-
rar i de styva bladen. Han bläddrar och bläddrar, och
hittar till sist det han letar efter. Då harklar han sig och
läser, det är på tyska och ingen av nämndemännen för-
står, men förstår precis ändå. Det är så där ett djävuls-
bett ser ut, och nu har de sett ett.
Psilander slår igen sin bok med en dov smäll, han
klappar den på pärmen, och han vet att nämndemännen
har begripit, för han har läst ur sin bok.
Varje gång han frågar, varje gång Karin berättar, läg-
ger hon till lite. Det måste bli rätt, och häradshövdingen
vet allt redan, hon vill vara honom till lags.
Hon står inför nämnden och häradshövdingen och
sockenborna, och berättar att hon ser mera än andra,
att hon vet vem som ska dö och när, att hon kan peka ut