23
tjuvar, att hon varit till Blåkulla en påsk och att en stor
svart karl bitit henne blodig i bägge brösten.
Flera gånger om berättar hon, hon minns inte längre
vad hon redan sagt, och vad hon bara tänkt, och vilka
frågor hon svarat på. Så länge hon har ord kvar att säga,
talar hon. Det strömmar ur henne, en flod av minnen
och rädslor.
När hon blir tyst är nämndemännens hunger väckt,
och inte stillad. Berätta mera, Karin! Men nu tiger hon,
de är för ivriga, de har för kalla ögon, hon tror dem inte
längre om gott.
Så långt vill nämnden inte gå, som att låta konan bli
torterad. Profossen är inte med i dag heller, ingen kan
hantera Karin med tortyr, inte ens skrämma henne med
handklovarna. Nu tiger hon. Svär mannen fri. Har inga
namn på trollkonor att ge. Jo, ett enda namn ändå, troll-
konan från Finnö, hon som hängde sig i fjol, hon hade
nog försvurit sig åt Satan. Sedan är Karin tyst. Men en
trollkona är hon, så mycket är säkert, och nämnden vet
hur man dömer en sådan. Hon ska avrättas med yxa och
brännas på bål. I väntan på sitt straff ska hon hållas i
förvar i fängelset i Kastelholm.
Hon slipper inte hem till kvällen, hon kan inte berätta
för Sigfrid vad som är sant och vad som är lögn av allt
det hon varit med om. Till fängelset i Kastelholm ska
hon, och dit får hon åka. När hon går över backen utan-
för länsmansgården, för att äntra vagnen som ska föra
henne till fängelset, märker hon att folk viker undan.
De stirrar på henne, men tar ett steg tillbaka när hon