24
närmar sig. Inte har väl folk aktat sig för henne förr?
Hon får hjälp upp på vagnen, vaktmästaren vid Kas-
telholm hivar upp henne. Han är inte elak i greppet,
bara stadig och bestämd. Karin vill lyda, göra det som
hon blir ombedd. Hon är rädd, men hon har lämnat sitt
öde med anfäktelser och allt i händerna på dem som vet
hur det ska hanteras. Mera kan hon inte göra.
Vaktmästaren stannar hästen framför sin stuga. Han
hjälper henne ner ur vagnen, och visar henne vägen in
till vaktmästarkammaren. Hon ska få bo där. Inte kan
man kasta en gammal åldrig kärring i fångkistan, inte
ens fast hon är trollkona och dömd. Dessutom har kyr-
koherden sagt till om att han vill förhöra henne, och då
är det bra att hon finns nära till hands.
Det är vackert i Kastelholm. Det stora, ljusa slottet vilar
vid vattnet, där väggarna samlar så mycket dagsljus att
de skimrar svagt också i den svartaste av nätter. Karin
kan sitta på trappstenen till vaktmästarens hus och titta
ut i mörkret, och slottsväggarna lyser upp himlen högt
över henne.
Hela sitt liv har hon pinats under sina anfäktelser,
Satans påhitt med hennes tankar och vett. Hon har
lagt hans anfäktelser i nämndens och kyrkoherdens
händer, och snart ska hon få möta Gud som en ren-
tvådd människa.
Det är lätt att göra rätt när någon annan tydligt talar
om för en hur man ska göra. Kyrkoherden tröstar hen-
ne, och lovar henne salighet, när hon svarar lydigt och