Märta på Sanitärgatan i maj 2018
(i samtal med Anna Friman)
Åsa Moberg, Birgitta Stenberg och jag. Vi var en triangel, det
var vi.
Jag kände Åsa innan jag träffade Birgitta. Det började med att
Åsa hade plockat upp min roman Vem bryr sej om Doris Mihai-
lov? på Aftonbladets kulturredaktion . Genom sin finlands-
svenska mamma (Ulla Moberg, ödd Maans, från Malax) kände
hon ett särskilt ansvar ör finlandssvensk litteratur. Hon tyckte
mycket om romanen. Först skrev hon en uppskattande recension
och den julen valde hon den som sin rekommenderade julklapps-
bok. Då skrev jag och tackade. Åsa svarade mej, och jag svarade
henne, och så började vi brevväxla helt enkelt.
Året därpå, , bad kulturredaktionen Åsa att recensera
Män kan inte våldtas, som blev totalt utskälld här i Finland, jag
fick ju mej så fruktansvärt kring öronen ör min ”sliskiga chock-
roman”. Det var ingen hejd på det, både på svenska och finska.
I Hufvudstadsbladet var det Erik Wahlström som skrev om den
sliskiga chockromanen och jag bestämde att även om jag inte kan
låta bli att skriva ska jag låta bli att publicera något på minst ett
år. Det var rena skandalen, jag var rektor på Arbis då och tanter-
na där var helt chockerade. Det var en som kom och slog mej på
baken och sa ”å fy, å fy, å fy vad du skriver otäcka böcker!” Det
var så hemskt att hon rörde vid mej, jag noterade inte hennes