MÅSTE FÖRSÖKA SKRI
ansikte men än i denna dag vet jag precis hur hon såg ut från
midjan neråt; en mörkblå tantkjol och stadiga bruna tantskor och
lite korviga, bruna tantstrumpor hade hon.
Men plötsligt fanns det alltså en recension i Aftonbladet i
Sverige och där stod att den här boken är något fantastiskt, den
kommer att bli en klassiker.
När vi träffades örsta gången, det var i Stockholm , gick
vi på restaurang Cattelin och då kom en liten farbror fram till
oss och sa ”Ja, er två har jag alltid velat träffa”. Jag örstod ju att
det var Åsa han menade men det var sympatiskt av honom att
inbegripa mej. Han skakade hand med oss och slog sig ner med
oss – det var Ivar Lo-Johansson.
Åsa bjöd mej hem till sig och jag åkte dit och fick träffa hen-
nes schäfrar och hennes dåvarande man, Tor-Ivan Odulf. Efter
det började vi brevväxla kolossalt ivrigt. Åsa fixade in mej som
kolumnist på Aftonbladet, det var roligt, ör då fick jag en fot
in i Sverige på ett annat sätt, och det hjälpte läsarna att hitta
mina böcker.
Åsa och jag har fortfarande mycket kontakt.
Birgitta Stenberg träffade jag på ett dramaturgiseminarium an-
ordnat av Sveriges Television på Biskops-Arnö. Det var örsta
gången jag hade stuckit iväg från familjen och lämnat Henrik
med barnen. Vi hade hemhjälp också, jag hade inte vågat lämna
Henrik ensam med barnen. Vi bodde i Gäddvik och hemhjälpen
kom åkande varje morgon och jag sa till henne att hon inte fick
åka hem på kvällen örrän Henrik var hemma och mådde bra,
att hon måste övernatta om Henrik inte var som folk. Och det
var han ju inte, han började dricka, så jag blev tvungen att åka
hem tidigare. Precis innan jag skulle iväg till flyget stod jag i en
kaffekö och framör mej stod Birgitta, som också deltog i kursen.
Hon sa att hon kunde skicka kursmaterialet till mej när den var