slut. Så hon skickade det till mej, och jag skrev och tackade, och
hon svarade på det, och jag svarade, och så började en oerhört
intensiv brevväxling.
Åsa och Birgitta kände varann sedan tidigare, och det ena gav
det andra. Vi träffades alla tre örsta gången i Oslo och bodde
hemma hos barnboksörfattaren Gunnel Malmström, och det
var alldeles fantastiskt. Gunnel var lesbisk, vilket jag inte hade
någon aning om, och Birgitta var bisexuell. Birgitta och jag sov i
en dubbelsäng hemma hos Gunnel. Jag hade på mej ett nattlinne
från Marimekko och hade köpt med mej ett sådant till Birgitta
också, jag tänkte att det var en bra present. Men sen kom ju
Birgitta till sängs iklädd en svart sak med spetsar… Vi sov i
den där dubbelsängen, Birgitta och jag, och vår värdinna hade
trott att det skulle bli ”hiaderia” där. Men Birgitta gjorde inga
som helst örsök, genom vår korrespondens och kontakt hade
hon insett att det inte var min melodi. Sedan kom Åsa till Oslo
och det var alltså vår örsta träff alla tre tillsammans. Det var
himmelens roligt. Vi tre umgicks flitigt efter det, både via brev
och personligen när möjligheter gavs.
Efteråt har Åsa sagt och skrivit att hon varit rädd ör att jag
inte skulle hinna och orka och vilja och ha tid att träffa henne
efter att ha träffat Birgitta. Men varör skulle jag inte det? Åsa är
en oerhört fantastisk person, och hon och Birgitta hade sin egen
kontakt, på något sätt har de alltid haft korn på varandra.
Från början skedde korrespondensen per post, senare per fax. Jag
skaffade en sådan efter att Åsa sagt att det går mycket fortare än
att posta brev. Ofta skickade jag samma brev till både Åsa och
Birgitta. Den brevväxlingen är en guldgruva, vi skrev mycket om
hur det var att vara kvinnlig örfattare i Norden på sjuttiotalet.
I våra brev var vi rätt personliga redan från början, men ju
bättre vi lärde känna varandra desto mer personliga blev breven.