MÅSTE FÖRSÖKA SKRI
Senare har Åsa berättat att hennes dåvarande man Tor-Ivan hade
sagt att allt hon skrev, även privata brev, måste tåla att publiceras
i Expressen dagen därpå. Som ung krönikör i Aftonbladet var
hon en kontroversiell person, avskydd av många. Hon har sagt
att det här ledde till självcensur och ganska tråkiga brev. Själv
skrev jag ganska rakt på sak om Henriks fadäser och om hans
drickande. Varken Åsa eller Birgitta hade barn, våra liv hade
helt olika utgångspunkter. Det gemensamma var skrivandet, hur
man skulle få tid och möjlighet att skriva – och det är ju en helt
annan sak om man bara har en vuxen man att ta hand om, och
inte också en massa barn. Birgitta hjälpte örstås sin man Håkan
med hans fiske, han fiskade med trål. Hon klarade vad som helst,
hon var stark och hon älskade fiskarlivet där ute i Nordsjön, med
hiskeliga vågor. Hon var som en hel karl. Åsa ör sin del hade
sina män. På den här tiden bodde hon i skogen utanör Gimo i
norra Uppland. Hon brukade hämta mej på Arlanda, som låg på
hennes väg till Stockholm. flyttade hon till en liten ö vid
norska gränsen med den mycket speciella Tor-Ivan.
När Henrik dog fick Åsa och Birgitta genast höra det.
De visste örstås att han var allvarligt sjuk i leukemi. Tor-Ivan
kom aldrig hem från en Stockholmsresa ör han dog i sömnen i
Stockholm , och Birgittas Håkan vaknade till och dog plöts-
ligt bredvid henne en morgon .
När Håkan dött skyndade sej Åsa ögonblickligen dit och tog
hand om Birgitta. Samma sak när Åsas man dog – vi slöt upp.
Det var ju inte så lätt ör mej att bara kasta mej iväg på något
flyg, jag reste också till dem, men inte genast. Åsa och Birgitta
bodde ju i samma land.
Många gånger hände det att någon av oss i ett telefonsamtal
till en annan sa att, ”nej, det här kan jag inte tala om, det här
måste jag skriva”. Och så lade vi bara på och började skriva istäl-
let. På något sätt var vi hela tiden medvetna om att det här var