en korrespondens som täcker våra liv väldigt mycket. Alla vik-
tiga saker skulle därör örmedlas skriftligt och inte per telefon.
Det var en ganska speciell utgångspunkt ör hela vår vänskap.
I något skede dök tanken upp att breven skulle bilda en histo-
rieskrivning över hur det är att vara kvinna, skrivande kvinna, i
Skandinavien. Vi var överens om att breven då måste hårdgran-
skas innan de ges ut, ör i dem finns en massa privata detaljer
som inte är av allmänt intresse, ör det örsta. För det andra finns
det ganska indiskreta saker i dem, också om kolleger och vänner.
Själv vet jag till exempel att jag hävde ur mej saker när jag var
irriterad över att någon örfattarkollega kom med elaka kom-
mentarer, vissa tyckte väl att jag fick ör mycket uppmärksam-
het. I något sammanhang handlade det om att gränserna mellan
dikt och prosa ibland kan vara ganska flytande, att det inte bara
handlar om att ta ny rad eller någonting sådant. Och då sa ved-
erbörande att ”det har man ju nog minsann märkt när man läst
det du skriver, att du har ingen aning om vad dikt är”. Han var
ju lyriker, nåjo. Det att jag fick mycket uppmärksamhet i Sverige
sågs inte alltid med så blida ögon här hemma, det var många som
tyckte att de skrev bättre höglyrik än jag gjorde, och det gjorde
de ju, verkligen, alldeles riktigt.