Nu sitter jag här, ensam i mörkret under stjärnorna på det
norska kalfjället, Odin vet hur många kilometer från närmaste
bebyggelse. Jag drabbas av panik och skriker. ”KOM TILL-
BAAAAKA!” Min ynkliga, spruckna målbrottsröst faller lika platt
som jag själv i den mjuka, absorberande snön.
Jag vet inte exakt hur länge jag sitter där, övertygad om att min
sista stund har kommit och att vargarna är här vilken stund som
helst. Antagligen handlar det om några minuter av ensamhet,
inte mer. Snöskotrarna med våra fjällguider och mitt resesällskap
återvänder snart då de har lagt märke till att jag trillat av släden.
Jag har ett minne av den där stunden innan den ledande snö-
skoterns strålkastare dyker upp över krönet, att jag med ens blir
helt lugn. Är det så man blir då man är övertygad om att slutet
är nära och att det inte är något kvar att göra? Blir man sådär
iskallt lugn och analytisk då inget mer återstår än att konstatera
faktum? ”Det här var mitt liv.” Tack och god natt.
Jag minns de otroligt klara stjärnorna ovanför fjället. Orion som
höjer sitt svärd i söder. Polstjärnan, himmelshjulets nav. Mars
röda öga, lågt nere vid horisonten. Mars, som jag har fantiserat
om och drömt science fiction-drömmar om ända sedan jag var
en liten kläpp. Mars, vars mytomspunna kanaler jag förgäves
har försökt få syn på i mitt lilla spegelteleskop som pappa köpte
åt mig då jag var åtta år eller så, innan han och mamma skildes.
Stjärnorna och planeterna var en angenäm verklighetsflykt
på den tiden när kalla krigets vapenskrammel fyllde nyheterna
och mitt unga medvetande. Under stjärnklara vinterkvällar
kunde jag stå hemma på bakgården i timtal med rinnande
näsa och låta min kikare svepa över himlen. Från randbergen i
månskivans utkant till Andromedas mjölkaktiga stjärnvirvel, det
mest avlägsna objekt i skyn som vi kan se med blotta ögat från
jorden.