Och då Mars. Ted Gärdestad sjunger att han vill ha en egen
måne som han kan åka till. En egen planet vore ju så mycket
häftigare. Tänk om man kunde åka dit nu, resonerade jag som
barn. Tänk om man fick ett försprång och kunde staka ut några
hektar åt sig på Mons Olympos sydsluttning, innan det är år
. Då är stället ju redan nedlusat med folk. Inte minst för
att jorden säkert har blivit obeboelig vid det laget, med allt
radioaktivt nedfall.
När det nya millenniet är här kommer vi att resa till Mars lika
rutinmässigt som vi reser över Atlanten idag. Det stod så i det där
illustrerade teknikmagasinet som jag brukade få av jultomten.
Nå, med facit på hand blev det inte mycket av de drömmarna.
Precis som snöskotrarna återvände och plockade upp mig och
vi nådde tryggheten i fjällstugan någon timme senare, vände vi
också blicken tillbaka från skyn, mot vår vardagsverklighet här
på jorden.
Till och med månen, där det var tänkt att vi regelmässigt skulle
spela golf vid det här laget, är och förblir öde, femtio år efter att
Armstrong och grabbarna kom hem. Som vi var inne på i kapitel
, så handlade det nog inte om erövring. Det var en snabb visit,
även om stövelavtrycken kan bestå i miljontals år.
Nu verkar ju saker och ting röra på sig en aning igen. Det viskas
om ett nytt space race. USA, Kina och Indien talar kaxigt om
bemannade expeditioner, rentav permanenta baser på månen,
eller i omloppsbana runt den (Lunar Gateway-projektet), och
naturligtvis finns Mars också högt på agendan. Det börjar hända
grejer, både i Cape Canaveral och i mina barndomsminnens
dammiga kammare. De gamla science fiction-drömmarna
vaknar åter till liv. Eller gör de?
Space X-bossen Elon Musk presenterar med jämna mellanrum
sina skisser på större och större bärraketer och farkoster som ska
Mot Mars – med enkel biljett?