ta oss först till månen och sedan till Mars. Musk, som möjligen
också har trillat av en snöskoter som barn, har själv sagt att hans
dröm är att dö på Mars. Helst inte i samband med landningen,
dock.
För de allra mest ambitiösa planerna beträffande Mars står,
kanske lite otippat, Förenade Arabemiraten. Inom de kommande
hundra åren vill de bygga en hel stad på Mars med
invånare. Sommaren skickade de en rymdsond med
namnet Amal (arabiska för hopp) mot Mars. Sonden avfyrades
från rymdcentret Tanegashima i Japan i mitten av juni. När
Amal anländer till Mars ska den ligga i omloppsbana i minst
ett Marsår ( jorddagar) för att studera den röda planetens
atmosfär. Men det är många långa steg från en enskild rymdsond
till en fullfjädrad stad på Mars, såklart.
Hur sannolikt är det att vi kommer att uppleva ens någonting
ditåt under de följande två–tre generationerna? Att vi återvänder
till månen inom en överskådlig framtid är väl ganska trovärdigt.
Vi har snart (återigen) tekniken som krävs för det, men är den
röda planeten på riktigt inom räckhåll?
Många tar det för givet. Många är hoppfulla, vissa nästan
besatta, som Elon Musk. Det är en ny generation med nya
tag som nu ställer siktet utåt i solsystemet, och då är det inte
nödvändigtvis de gamla statliga rymdstyrelserna som Nasa och
Roscosmos som går i täten, utan de privata aktörerna. Entre-
prenörerna, äventyrarna. Ungarna med teleskop på bakgården
och snoriga näsor, som jag i barndomen. Fast en del tog sig
sedermera upp i en lite högre inkomstklass än jag. Nu leker de
med riktiga raketer.
Teknologin har onekligen gått framåt och utvecklats en
hel del sedan månfärdernas guldålder i slutet av -talet och
början av -talet. Raketerna har delvis blivit återanvändbara