och mycket billigare. Inte starkare, men vi kan ju kalla dem …
smartare.
Frågan är om vare sig raketerna eller de som bygger dem är
smarta nog för den här utmaningen.
En sak har nämligen inte förändrats sedan Armstrongs och
Aldrins dagar. Om vi så talar om ingenjörer, forskare eller ex-
centriska miljardärer, så är de alla fortfarande bundna av samma
fysikens lagar som Apolloastronauterna var. Tyngdkraften,
rörelselagarna och termodynamiken, allt det där.
Vill du ta dig till Mars, eller vilken annan planet eller måne
som helst, så måste du allra först övervinna jordens gravitation.
Det kräver bränsle. Ju större klot du försöker ta avstamp från,
desto mer bränsle.
Dessutom, i det här fallet behöver du inte bara ta avstamp
från en planet, utan två stycken. Du vill med största sannolikhet
komma hem från Mars också. De allra första Marsresenärerna
kommer ju helt säkert inte att kolonisera planeten på första
besöket. De kommer inte att vara som Stina och Bengt som åker
till Madeira och blir så förtjusta i stället att de besluter sig för
att sälja lägenheten där hemma och stanna kvar. Grejen med
Mars är att det till och med är svårare att ta sig hem därifrån än
det är att åka dit.
För Apolloprogrammets månresenärer var det här inte något
större problem, de fick det hela att se bedrägligt enkelt ut. Så är
det också mycket lättare att lämna månen än att komma hem
från Mars. Det beror inte bara på att avståndet mellan Mars och
jorden är så mycket större. Det har naturligtvis att göra med att
Mars är så mycket större än månen.
Det som behövs för hemresan är alltså bränsle som du måste
ha med dig i bagaget när du börjar din resa här på jorden. Det
finns liksom inga bränslemackar på Mars.
Mot Mars – med enkel biljett?