Det är en manöver inom rymdfart som används för att förflytta
en rymdfarkost eller en rymdsond mellan två omloppsbanor på
ett så effektivt sätt som möjligt. Det är lite komplicerat, men låt
oss bara säga att den kommer att vara krökt. Fågelvägen mellan
jorden och Mars existerar alltså inte i praktiken.
Den kortaste möjliga Hohmannbanan från jorden till Mars är
miljoner kilometer lång, eller gånger längre än resan
från jorden till månen. Med dagens snabbaste rymdfarkoster
skulle en sådan resa ta mellan sex och åtta månader. Det är lite
längre än astronauterna brukar vistas på den internationella
rymdstationen i ett sträck.
Räknar du in både tur- och returresan så tillbringar du inalles
minst ett år i rymden, förmodligen längre. Det innebär bland
annat att du utsätter dig för hiskeliga mängder kosmisk strålning,
vilket leder till förhöjd cancerrisk.
Det här med att skydda sig mot kosmisk strålning är en av
de svåra nötter som behöver knäckas innan vi på allvar kan
börja planera att resa till Mars och tillbaka. Det går säkert att
lösa problemet, men att skydda resenärerna från strålning gör
rymdfarkosten tyngre, vilket återigen gör att du måste använda
mer bränsle, både för att ta dig upp från jorden och från Mars
när det är dags för hemresa.
Sedan har vi det inte helt obetydliga problemet med för-
nödenheterna. Besättningen ombord på Marsskeppet behöver
äta och dricka någonting. Inte bara på vägen ut till Mars och
under vistelsen där, utan också under hemresan. Så länge vi inte
har växthus på Mars, med en stabil produktion av livsmedel –
vilket vi knappast har under den första resan – så måste vi packa
en rejäl matsäck innan vi åker iväg.
Det betyder mat och dryck för minst ett år och ett par månader.
Så mycket proviant väger en hel del. Också den vikten ska lyftas