upp först från jorden, och sedan från Mars. Minus det som
förtärdes på vägen dit, förstås.
För att spara maximalt med vikt ska man inte vänta sig att få sig
oxfilé och Kiev-kyckling för jämnan, för att inte tala om färska
… ja, vad som helst, faktiskt. Det blir frystorkat i långa, långa
banor. Sådant ger gasbesvär, säger jorden runt-seglarna som
rutinmässigt lever på frystorkat ute på oceanerna.
Du kan så klart spara in en hel del vikt om du har en raket
som låter dig tillryggalägga distansen betydligt snabbare än de
sex till åtta månader som är praktiskt möjligt med dagens teknik.
Då behöver du inte lika mycket proviant. Men ju fortare du vill
resa, desto större och effektivare raket behöver du, och desto mer
bränsle förbrukar den.
Det räcker inte med bränslet som krävs för att starta och
accelerera upp till maxhastighet. Du behöver också bränsle för
att bromsa in när du väl anländer till Mars. Samma sak när du
återvänder till jorden.
Nu är det säkert någon som invänder att man ju inte måste
packa allt bränsle och alla förnödenheter i en och samma raket.
Man kan skicka upp bränsletankar, utrustning och annat bagage
i omloppsbana runt jorden med flera olika raketer. Sedan kan
man foga ihop alltsammans med besättningsmodulen strax innan
man åker iväg. Som att bygga lego i rymden.
En liknande manöver skulle äga rum kring Mars, där skulle
man lämna bränslet för hemresan i omloppsbana i väntan på
att besättningen återvänder från planetens yta med den lätta
Marslandaren. Sedan pusslas paketet ihop igen inför hemresan.
I en konceptstudie som Nasa gjorde , ”Austere Human
Missions to Mars”, utgick man ifrån en hypotetisk besättning på
fyra personer på väg till Mars. Nasa räknade med att det skulle
behövas minst tretton separata avfyrningar med Ares V-raketer
Mot Mars – med enkel biljett?