för att frakta upp all hårdvara och allt bränsle till omloppsbanan
runt jorden.
Ares V var en planerad rakettyp som hörde till Constellation-
programmet som var tänkt att ta över efter att rymdfärjorna
lades i malpåse . Men varken Ares V eller någon annan bit
Constellation-hårdvara lyfte någonsin från marken. Programmet
lades ned .
Ares V skulle, om den hade blivit verklighet, ha blivit större
och kraftigare än den gamla Saturn V från Apolloprogrammets
dagar, alla tiders tungviktare. Ares V hade en planerad maximal
nyttolast på ton till låg omloppsbana runt jorden, och ton
till månen.
Den kraftfullaste bärraket som faktiskt existerar och flyger är
Falcon Heavy som tillhör den privata rymdfirman Space X. Den
har en maximal nyttolast på knappt ton till låg omloppsbana
runt jorden, hälften av Ares V. Det innebär att det skulle krävas
avfyrningar med en Falcon Heavy för att frakta upp all hårdvara
och allt bränsle till omloppsbanan.
Det är ju fullkomligt orealistiskt, det inser vem som helst.
Just nu byggs det större och tyngre bärraketer som förhopp-
ningsvis ser dagens ljus inom en inte alltför avlägsen framtid,
inklusive Space X kommande bjässe Starship. Nasa har också
sin tunga raketklass SLS (Space Launch System) på gång. Men
dels existerar de här raketerna än så länge bara på ritbordet eller
som prototyper, och dessutom är ingen av dem så värst mycket
vassare än vare sig gamla Saturn V eller den nedlagda Ares V.
Den tyngsta versionen av Nasas SLS ska klara ton, så vi
snackar Ares V-klassens kapacitet. Om och när SLS flyger är det
ännu ingen som vet i det här skedet.
På lite längre sikt finns det andra tänkbara sätt att ge en
rymdfarkost den behövliga knuffen i ryggen för att den ska kunna