ta sig till Mars, eller till andra destinationer i solsystemet. Man
kan, åtminstone i teorin, göra grovjobbet här nere på jorden.
Till exempel i form av en kraftig laser.
Det handlar egentligen om en sorts segelfarkost, precis som
mikrosonden starchip som vi var inne på i kapitel . Man kan
nämligen segla med ljus lika väl som man kan segla med vinden.
Fotoner från en stark ljuskälla utövar ett framåtdrivande tryck
på en segelduk i rymden enligt precis samma princip som
vinden drar och skeppet far här på jorden. Även om rymdsegel
snarare består av någon sorts reflekterande metallfolie, snarare
än egyptisk bomull.
För att knuffa rymdsegelfarkosten mot sin destination skulle
man fylla seglen med ett kraftigt laserljus som avfyras från
massiva laserkanoner på jorden eller månen. Det skulle göra
det möjligt att spara in en massa vikt i själva rymdskeppet, när
man inte behöver släpa en sådan hiskelig massa bränsle med sig.
Den pådrivande knuffen kommer ju någon annanstans ifrån.
Det är en annan femma att man måste ha motsvarande laser-
kanoner på Mars, eller vart man än är på väg, som skjuter på ens
segel för att bromsa in farten då man närmar sig destinationen.
Om man inte vill skjuta förbi målet i en hejdundrande fart och
försvinna ut ur solsystemet med enkel biljett.
Man kan segla med solvinden också, enligt samma princip som
i exemplet med lasern. Vem vet, kanske de stora klipperskeppen
från Onedinlinjens dagar gör comeback en dag i framtiden, fast
då går färden ut mot de yttre planeterna.
När vi nu är inne på framtidsdrömmar så finns det faktiskt
potentiella, tills vidare hypotetiska metoder för interplanetär
drift. Saker som supereffektiva jonmotorer, fusionsdrift, eller
varför inte fissionsdrift. Eller antimateriadrift där man skapar
framdrivande kraft genom att låta materia reagera med anti-
Mot Mars – med enkel biljett?