materia. Science fiction-författarna älskar sånt här, och rent
teoretiskt går det inte att utesluta att den här sortens teknik en
dag blir verklighet.
I praktiken så får vi ännu ett bra tag lov att nöja oss med raketer
av samma sort som redan Konstantin Tsiolkovskij drömde om,
och som Wernher von Braun byggde. Det är en teknik med
många begränsningar, men vi människor har ju visat att vi är
ganska bra på att uppnå spektakulära resultat med blygsamma
redskap.
Kan man ro över Stilla havet så kan man flyga till Mars med
en gammal hederlig raket. Den som säger att det inte går att
göra ska inte stå i vägen för den som gör det. Framför allt inte i
rymden, där hastigheterna ofta mäts i flera kilometer i sekunden.
Fast hittills har vi bara berört utmaningen med själva resan.
Härefter behöver vi tackla utmaningen med vistelsen när vi en
gång är där. Den är flera storleksordningar svårare än resan.
Till och med Elon Musk inser säkert att det krävs nästan
mirakulösa, monumentala insatser och tekniska genombrott
innan vi har permanenta baser på Mars. Mycket vatten behöver
flyta under broarna innan Musks dröm om mänskligheten som
en multiplanetär art går i uppfyllelse.
Hur mycket vare sig Elon Musk eller jag själv än önskar att vi
kunde säkra vår fortlevnad som art genom att placera våra ägg i
två korgar i stället för en: jorden och Mars, så är sanningen den
att … ja, det är ju som Elton John sjunger i låten Rocket Man:
”Mars ain’t the kind of place to raise your kids. In fact, it’s cold
as hell.”
Vad hände med mina barndomsdrömmar om att odla hydro-
poniska krikon på Mons Olympos sluttningar? När blev jag så
här realistisk? Jag vet inte, men det Elton John säger är inget
skämt. Mars är ingen plats att skaffa barn på, det är en riktigt