Friedman jämför i boken vår tids hype kring Mars med
entusiasmen som rådde i USA på - och -talen. På den
tiden frossade tidningar som Popular Mechanics och Popular
Science i framtidsvisioner av mänskliga kolonier på oceanernas
botten och på Antarktis. Tanken på den tiden var att det var
oundvikligt att mänskligheten skulle fylla varje skrymsle på
Tellus, oavsett hur ogästvänliga de skrymslena är, i takt med att
världens folkmängd ökade.
Så gick det ju inte. Som konstaterat har vi bara enstaka
semi-permanenta baser på Antarktis, desto mer blev det inte av
det. Kolonierna på havsbottnen har det föga överraskande blivit
ännu mindre av. Trots att det ur en rent teknisk synvinkel inte
skulle vara omöjligt att förverkliga, är det inte är värt besväret,
eller stålarna.
Friedman själv hör till dem som sveptes med av mån-optimis-
men i slutet av -talet. Också han trodde att vi skulle gå från
klarhet till klarhet, från månen vidare till planeterna, inte minst
till Mars. Men rymdracet tog slut i och med att Apolloastronau-
terna kom hem från månen, och något seriöst arbete med att
förbereda kolonier på någon annan himlakropp har ingen ens
börjat ta itu med.
Man ska inte glömma att livet på Mars, om vi nu utgår från att
vi ska dit och att vi ska stanna där, kräver oerhörda förberedelser.
Av orsaker som jag redan varit inne på. Mars är en eländig,
kall, deprimerande planet. Vi behöver en oerhörd satsning på
infrastruktur om vi ska tänka oss en längre vistelse: vi behöver
sätt att producera föda och fixa vatten. Vi behöver sätt att skydda
oss från den hårda kosmiska strålningen och mot den svaga
gravitationens skadliga effekter på människokroppen.
Louis Friedman tror för sin del att baser på Mars blir verklig-
het förr eller senare, sannolikt senare. Men, menar han, våra