erfarenheter säger oss att kolonier på Mars inte är sannolika inom
en överskådlig framtid.
En annan expert som ställer sig kritisk till mänsklighetens
framtid på Mars är den brittiske astrofysikern och kosmologen
Martin Rees, astronomer royal sedan . Rees leder också
Trinity College i Cambridge. I boken On the Future. Prospects
for Humanity opponerar sig Rees mot sin forna kollega Stephen
Hawking, som personligen var en övertygad anhängare av tanken
på Marskolonier, och det så fort som möjligt.
Det är en farlig missuppfattning, menar Rees, att vi skulle lösa
några problem med att åka till Mars. Vi måste fixa våra problem
här hemma innan vi åker någon annanstans. Att få bukt med
klimatkrisen kan tyckas vara en enorm utmaning, skriver Rees,
men det är en picknick i parken jämfört med att omvandla Mars
till en miljö där vi kan leva. Terraformering kallas det sistnämnda.
Det finns ingen plats i solsystemet, inklusive Mars, som
kan erbjuda förhållanden som mäter sig ens med synnerligen
picknick-ovänliga platser som Antarktis eller toppen av Mount
Everest. Det är som det brukar stå på klimatprotesternas ban-
deroller: Det finns ingen planet B. Det stämmer, det gör det
inte, inte i det här solsystemet i alla fall. Det har Martin Rees
fullkomligt rätt i.
Det är ju inte så lite ironiskt, faktiskt: för att förvandla Mars till
en miljö där vi kan gå omkring utan tryckdräkter, och utan att
frysa ihjäl, måste vi sätta igång en galopperande, massiv global
uppvärmning där borta. Vi måste pumpa ut massiva mängder
koldioxid i Mars atmosfär, dels för att höja det atmosfäriska
trycket och dels för att få temperaturen att stiga så att flytande
vatten kan förekomma på planetens yta.
I en uppsats från i tidskriften Nature tar forskarna
Bruce Jakosky och Christopher Edwards upp det här. Deras
Mot Mars – med enkel biljett?