minsta problemen, det finns i stora mängder under marken,
bland annat nära polerna på Mars.
En Marskoloni skulle i det långa loppet vara tvungen att bli
mer eller mindre självförsörjande vad gäller både vatten och
mat. Närmaste snabbköp finns på (minst) miljoner kilometers
avstånd.
Summa summarum, med tanke på att Mars är en tråkig,
ogästvänlig plats som gör dig sjuk och deprimerad – varför skulle
vi vänta oss att folk vill ställa sig i kö för att kolonisera en sådan
eländig håla?
Hur det nu råkar sig så var det exakt det som folk gjorde ,
då närmare hugade Marsfarare anmälde sig till reality-
tv-projektet Mars One. Målet med projektet var att skicka folk till
Mars för att spela in ett interplanetärt Robinson eller Big Brother.
Det hela föll senare på sin egen omöjlighet, företaget bakom
projektet ansökte om konkurs i februari . Tekniken som
krävdes för att förverkliga projektet existerade aldrig, även om
man mot förmodan skulle haft råd med den. Det här är inte en
tripp som du finansierar med reklamintäkter från en realityshow.
Arrangörerna hade knappast heller gjort det helt klart för folk
vilken miserabel tillvaro som väntade på Mars. Ändå var det en
knapp kvartsmiljon människor som sträckte upp handen!
Kanske vi människor innerst inne är sådana att vi dras till den
här sortens till synes omöjliga utmaningar. Kanske en del av oss
har den här pionjärgenen som i tidernas gryning fick oss att leta
oss vidare utåt från våra ursprungliga boplatser i Afrika. Bland
annat till det avlägsna, kalla och mörka Europa.
Kanske vi inte rår för det, helt enkelt. Kanske det till och med
är så att ju mer experterna säger åt oss att du är från vettet, män-
niska, du går ju en säker död till mötes – desto mer fast beslutna
blir vi att vi måste åka, kosta vad det vill.