Om vi ser lite längre fram i tiden: kanske det går så att de som
till sist åker till Mars och koloniserar den röda planeten inte ens
är människor i den traditionella bemärkelsen.
Som Martin Rees skriver i sin bok, framtidens rymdkolonister
kommer kanske att vara post-human, post-mänskliga. Individer
som själva är så genetiskt modifierade för att stå ut med rymdens
krävande förhållanden att de inte ens kan räknas som homo
sapiens längre. De har bildat en helt ny gren på det mänskliga
släktträdet. Eller grenen i fråga har ympats in på trädet.
Kanske. Fast då är vi inne på science fiction. Det som Elon
Musk och de andra hoppfulla tänker sig är inte science fiction.
De ser Mars som någonting som går att uppnå och erövra, inom
vår egen livstid. Helt omöjligt är det inte, det ska understrykas.
Bara otroligt svårt.
På frågan om varför de vill åka till Mars kanske Elon Musk
och hans likasinnade inte har något annat svar att ge än det som
Edmund Hillary gav då han fick frågan om varför han ville bli
den första som besteg Mount Everest.
Det är ett svar som säger oss allt vi egentligen behöver veta om
att vara människa, och varför vi överhuvudtaget gör någonting
och beger oss någonstans (eller varför vi känner oss tvungna att
vidröra en bänk med skylten ”våt färg”).
”För att den finns där.”
Om vi övervinner alla utmaningar och lyckas ta oss till Mars,
så är frågan ändå den här: Är vi de första? Är vi det biologiska
livets första representanter på planeten?
En av de främsta orsakerna till att bege sig till Mars, i form
av obemannade expeditioner eller annars, har alltid varit att
leta efter det gäckande liv som man länge har föreställt sig att
planeten hyser. Eller har hyst.
Mot Mars – med enkel biljett?