…
Möte nummer ett gick väldigt dåligt. Jag vet inte hur det kunde
gå så dåligt. Istället ör att, som jag trodde innan, bli erbjudna
ekonomisk ersättning ör servitutet blev vi av med kvadrat-
meter mark och två ekar som tillhört fastigheten sedan laga
skifte år .
Du kan gå nu, sa lantmätaren avmätt till mig. De anhopande
gråa molnen omgav profetiskt det smala, unga tjänstemanna-
ansiktet, som enbart Gogol hade kunnat teckna i ord.
Jag stannade kvar en stund ändå, chockad över utfallet. Jag sa
att jag går om ärendet inte intresserar mig längre. Deltagarna
skrattade och fortsatte det ör deras del framgångsrika mötet.
Jag tog återigen upp det papper som markerade den gräns som
jag trodde fanns. Jag upphörde snart att finnas där mentalt och
gick sedan ör att leta reda på mig själv. Min insats behövdes
inte längre. Marken med de två åldrade ekarna var inte längre
vår och vi var inte längre en berörd part. Jag saknade mammas
närvaro. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det kanske berodde
på att jag inte talat med någon på länge. Jag örstod ingenting.
Jag stod där lika tunn som min Fjällrävenjacka från mitten av
åttiotalet. Jag stod där med håret i en hästsvans och kände mig
jävligt dum och stockholmsk. Trots att jag i mitt inre är ryss.
Kanske just ör att jag är ryss – en bednjakov.
Efteråt dränkte regnet Drakamåla och jag tänkte på hur
dåligt jag örvaltat detta arv. Jag satt på övervåningen och
blickade ut. Det åskade och dundrade. Det andra mötet var
anställningsintervjun. Övervägde möjligheten att ringa upp
henne ör att meddela att jag inte kunde komma. Det hade varit