legendariskt att ställa in genom att hänvisa till nederbörd. Här
är det ingen som tror att man kan leva utan bil.
…
Min blivande arbetsgivare sa att det kanske hade kommit
så mycket som femtio millimeter under skyfallet. Det var
åskvarmt och kvavt under mötet och regnet. Vi satt i en av alla
tiotusentals möteslokaler som finns i Sverige. Vi vet hur de ser
ut: Några olästa meningslösa åldrade fackböcker är inkastade i
en bokhylla. I ett hörn som ingen varit i på länge ligger en pärm
som ingen bläddrat i. Någon har satt upp en plansch. Samtliga
stolar är osannolikt fula. Det finns aldrig någon luft. Nästan
som ett vakuum. Och det är alltid någon jävla idiot som klagar
på luften, som om det kommer som en överraskning att det
inte finns någon. Om man mot örmodan råkat glömma bort
det blir man genast påmind.
Att befinna sig i dessa lokaler lockar alltid fram känslan av
att vilja krossa HELA samhället. Systematiskt. Bokstavligen
skruva ner hela civilisationen. Montera ner alla hus. Lägga
tillbaka alla metaller i bergen. Spränga alla dammar och bränna
alla broar. Fräsa bort landningsbanorna på alla flygplatser.
Lämna tillbaka allt till naturen. Låta naturens renrakade buske
växa tillbaka igen. Strå ör strå. Grodd ör grodd. Hjärtblad
ör hjärtblad. Löv ör löv. Gren ör gren. Ge tillbaka naturen
till naturen.
Jag kände mig örlorad, nedstämd och sjuk och sa inte
mycket. Hon sa att jag var ”trevlig”. Cyklade hem utan att ha
en aning om vad jag givit mig in på. Skräckslagen inör vad som