Min rationella sida konstaterade lakoniskt att det var en fruk-
tansvärt dålig idé, men hade inte kraft att resa sitt motstånd.
Inte idag. Jag satt utomhus och drack en pissljummen Arboga
, % tillsammans med honom. I närheten stod en pappkasse
med dussintals såna tomburkar som min mamma samlat ihop
på vår mark. Jag tänkte knappt på att jag ör mindre än två
dagar sedan lovat mig själv att inte dricka. Jag kan i alla fall
skylla på att ölen närmast kom som från ovan, som manna
ner i min hand. Men det var en sån där dag då ingenting har
örmåga att lugna ner en. Inte ens riktigt stark öl. Dagen bara
måste ta slut. Den måste ta slut. Det är en dag som inte låter
vända på sig ör att bli rak. Böjd av en alltör hård verklighet.
13/6
som byggts upp efter gårdagens två möten
har varit svårt ör mig att hantera. Att ta en örlust är en stor
konst. Och det är en konst jag inte behärskar. Jag tänker genast
”process”. Vi ska å tillbaka den mark som vi örlorat. Det är
pinsamt att jag ska känna det. De två ekarna måste tillbaka
till oss.
…
Dokumentet ör min örsta ”riktiga anställning”, eller i alla fall
mitt örsta sommarjobb, skrevs under idag. Det kändes som
om världen log mot mig. Det var som att bli utgiven.
”Jag tror på dig.”
Så sa hon. Det är skönt att det är någon som tror på mig.
Allting kändes bättre än örra gången. Jag kanske klarar av