PROLOG
Prästön, 1914
Den unga kvinnan ser sig ideligen över axeln, beredd på att
känna en kula tränga in mellan skulderbladen och punkte-
ra hennes lungor. Lungor som just nu arbetar på högvarv,
men som ändå inte tycks räcka till. Hon borrar ner fingrar-
na djupare i Maestros grova tagel och bankar med hälarna
mot hans sidor, trots att galoppen redan gränsar till sken.
För henne skulle han springa tills han stupar. Tanken slår
henne, att som hon driver honom nu så kommer hon säkert
att knäcka sin älskade häst. Hon fortsätter ändå, utan att
unna vare sig hästen eller sig själv en andningspaus.
Inte förrän de når fram till viken stramar hon åt tyglar-
na och gör halt. Med bultande hjärta ser hon ut över den
undangömda lilla sandstranden och vattnets spegelblanka
yta. Hon ser på fartyget, som den här morgonen inte gör
minsta motstånd mot sina ankarkättingar. Fartyget bara
flyter helt stilla, som om hon inte hade ett bekymmer i
världen. Som om hon inte var på väg att skicka varenda
invånare på Prästön till Sibirien – eller också rakt ner i gra-
ven. Flickan vet vad hon skulle föredra. Hon kastar ännu
en jagad blick över axeln, men det enda som träffar hennes
rygg är gryningens första trevande solstrålar.