Hon ger Maestro långa tyglar och låter honom välja
den säkraste vägen ner still stranden. Hästskorna klingar
olycksbådande mot den släta berghällen när han försiktigt
börjar kasa nerför sluttningen. Lösa stenar sätts i rullning.
Flickan lutar sig bakåt och klämmer åt med knäna bakom
hästens bogar för att inte halka fram över hans hals. Hon
rider utan sadel och svetten som brutit fram över Maestros
rygg gör honom hal som en ål. När de är nästan nere förlo-
rar han fotfästet och blir tvungen att hoppa sista biten, men
han landar mjukt i sanden.
Först nu låter hon sin häst hämta andan. Medan han står
där med våldsamt skälvande flanker känner hon för ett kort
ögonblick skräcken ila genom kroppen. Hon fasar för vilka
som är henne hack i häl, och för vad som ligger framför
henne. Blotta tanken får hennes hals att snöras ihop, så att
hon kippar efter luft. Men innan rädslan hinner förlama
henne helt skjuter hon den ifrån sig, lika resolut som hon
skulle handskas med en framfusig unghäst.
Med benen stadigt pressade mot Maestros sidor styr hon
honom mot vattenbrynet. Sensommarljummet vatten stän-
ker upp på flickans nakna fötter. Innerst inne vet hon nog
redan då att de aldrig mer kommer att gå på fast mark.
Det är bråddjupt. Maestro hejdar sig och ruskar tveksamt
på huvudet där han står inför avgrunden. Sedan kastar han
sig ut och börjar simma med starka tag, lika målmedvetna
som flickans blick. Hans öron är spetsade så att hon kan
se fartyget mellan dem, som genom ett kikarsikte. Flickan
vågar inte längre vända sig om för att se om någon siktar
på henne också. Istället klamrar hon sig fast vid Maestro