VÄ L KOMM E N
TILL PRÄSTÖN
– Jag tror jag måste spy, mumlar Zacke från baksätet.
– Det låter du bli i min bil, säger Agnes strängt.
Jag tittar upp från mitt ritblock och vänder mig om så
långt säkerhetsbältet tillåter. Med en blandning av oro och
fascination konstaterar jag att Zackes bruna ansikte, in-
ramat av ett trassel av mörka lockar, faktiskt har antagit en
lätt grönaktig nyans.
– Nervös? frågar jag retsamt.
Zacke knycklar ihop en flottig servett från McDonald’s
och kastar den på mig.
– Det är den här förbannade båten som gör mig sjösjuk,
grymtar han.
– Färjan, rättar jag honom. Det är en färja.
I nästa sekund duckar jag för en röd missil, samtidigt
som jag försöker låta bli att spilla läsk över mina senaste
skisser. Missilen, som i själva verket är en liten påse med
ketchup, träffar vindrutan med ett tillfredsställande smack
– följt av ett ”nej nu jävlar!” från Agnes.
Jag slår händerna för munnen för att hejda gapskrattet
som bubblar upp som kolsyra inom mig. Agnes rycker åt