sig ridlägerbroschyren från instrumentbrädan och börjar
slå på mig med den. Rösten går nästan upp i falsett när hon
skriker åt oss att sluta grisa i bilen och hotar med att aldrig
köra oss någonstans ever again.
– Ni två får simma tillbaka till fastlandet när lägerveck-
an är slut!
Agnes utbrott, i kombination med ett ökande antal ny-
fikna blickar från bilen bredvid, får oss att lugna oss alla
tre. Agnes andas ut, långsamt och med slutna ögon, som
om hon ber till högre makter om mer tålamod. Sedan kas-
tar hon in en hel näve sötsliskiga tuggummin i käften, slä-
tar till sin röda pagefrisyr och ler mot pensionärsparet i den
andra bilen som om inget hänt. Med en vädjande blick på
Zacke i backspegeln säger hon:
– Håll ut, vi får snart köra i land.
Färjan som vi befinner oss på är målad i knallgult och
ser egentligen mer ut som en flotte än som en riktig båt.
Den kan bara ta ombord tio bilar åt gången – ännu färre
om man som vi har en hästtransport på släp. Därför fick vi
inte plats på föregående tur, utan fick snällt vänta på näs-
ta. Från baksätet hörs ännu en otålig suck och jag förstår
varför. Färjan rör sig så långsamt att man kan inbilla sig att
den står stilla.
Jag stirrar oavvänt mot horisonten, samtidigt som hö-
gerhanden rör sig nästan automatiskt över pappret. Teck-
ningen träder fram i samma takt som vi närmar oss ön. På
håll ser den mest ut som ett gäng karga klippor som rest
sig ur havet. Nedanför berghällen skymtar en lång sand-
remsa. Jag sneglar på ridlägerbroschyren som fortfarande