är hoprullad till ett svärd i Agnes hand – ifall vapenvilan
skulle skita sig. Pärmen pryds av ett gäng solbrända och
glada ungdomar som rider sida vid sida i vattenbrynet. Bara
tanken på att få simma med hästarna får det att pirra av
förväntan i magen. Det närmaste jag någonsin kommit att
bada med en häst var när Milo dumpade mig i vattengra-
ven på en hoppträning.
Ljudet av Agnes frenetiska tuggummismaskande av-
bryts av en dov duns när färjan lägger till vid kajen. Som
på given signal startar alla bilarna på däck sina motorer.
Agnes vrider om startnyckeln, samtidigt som hon blåser en
ljusrosa bubbla så stor att den hotar att kleta ner hennes sol-
glasögon. I samma stund som tuggummibubblan explode-
rar får bilen framför oss klartecken att köra nerför rampen.
Agnes lägger i växeln och med en sista försäkrande blick på
hästtransporten i backspegeln kör hon i land.
Den så kallade hamnen är pytteliten. Färjeterminalen
liknar mest en kiosk och förutom kajen där färjan lägger
an finns det bara några få hamnplatser för gäster med egna
båtar. Vi kör förbi en stor skylt med texten Välkommen till
Prästön, som bara nätt och jämnt är läslig under all fågel-
skit. Prästön låter inte som ett ställe man kan ha särskilt
roligt på, men det är jag övertygad om att vi kommer att få.
– Måste du fortfarande kräkas? frågar jag Zacke, men
han ser redan betydligt piggare ut.
Efter att ha krupit fram i snigelfart i hamnen, sicksack-
ande mellan gamla fiskebodar med flagnande målfärg, kan
vi äntligen svänga in på en bred asfaltväg. Agnes gasar
tacksamt på. Medan vi svischar fram i alldeles för hög fart