berättar hon att det här är den enda ordentliga bilvägen
på hela Prästön. Den går västerut från hamnen, in till öns
mitt. Där ligger hästgården som vi ska tillbringa en vecka
på. Från hästgården svänger vägen och fortsätter ut till en
liten kyrka och en lång pir på öns sydspets. Där tar vä-
genslut.
– Resten är bara vandringsleder och ridstigar, förklarar
Agnes. Tänk, så idylliskt.
Hon låter höra en avundsjuk suck innan hon tillägger:
– Synd att lägret bara är för småbarn.
I vanliga fall hade jag kanske nappat på Agnes föro-
lämpning och påpekat att ridlägret är för ungdomar i åldern
tolv till sexton år. Nu flinar jag bara och säger:
– Surt, sa räven.
Landskapet som flimrar förbi är vindpinat, som man
kan förvänta sig av en ö i den finska skärgården. Men det
är trots allt försommar och naturen står i full blom. Bara
åsynen av de gula pollenprickarna på vindrutan får det att
klia i näsan. Stora flockar med ulliga får betar innanför
rangliga gärdsgårdar, på ängar som inte alls ser ut som de
strikt rektangulära jordbruksåkrarna utanför stan. Bortom
det öppna ängslandskapet reser sig skogen som en mörk
ridå framför havet.
Som Agnes kör så tar det inte mer än ett par minuter att
nå öns mitt. Vi svänger av från huvudvägens jämna asfalt
och kör in på en gropig allé som får hästtransporten att
skumpa oroväckande bakom bilen. Allén kantas av kno-
tiga gamla lönnar vars lummiga grenar bildar ett tak som
stänger solens strålar ute. Det känns som att köra in i en