mörk tunnel. Med gruset knastrande under däcken rullar
vi in på den öppna gårdsplanen.
– Då var vi framme, säger Agnes och parkerar framför
ett välskött litet stall.
Jag stiger ur bilen och sträcker på mig så att det kna-
kar i lederna. Efter att ha spenderat åtskilliga timmar i en
kvalmig bil är det extra skönt att få dra lungorna fulla av
frisk luft. Stalldoften är precis likadan som hemma, men
här samsas den med en saltmättad bris från havet och den
syrliga doften från en lilablommande syren som täcker näs-
tan hela stallväggen.
Vi hälsas välkomna av en tjej som är prydligt klädd i
smårutiga ridbyxor och en skogsgrön pikétröja. Hennes
egna färger – blek hy, regngråa ögon och vitblont hår – är så
ljusa att hon ser liksom urvattnad ut. När jag skakar hand
med tjejen kan jag inte undgå att lägga märke till ringarna
under hennes ögon. De skvallrar om att hon precis som
jag har legat sömnlös, kanske flera nätter i rad. Fast jag är
nervös inför att träffa Emma igen. Vad har den här tjejen
att oroa sig för?
– Ni måste vara Arvid och Zacharias, säger hon och
avfyrar ett leende som genast får mig att glömma att jag
någonsin tyckt att hon var färglös. Jag heter Sirja och kom-
mer att vara er ridlärare den här veckan.
Sirja är späd som en älva och ser inte ut att vara mycket
äldre än Agnes nitton år. Men trots sitt sköra utseende och
den uppenbara sömnbristen ger hon ett glatt och hurtigt
intryck. Den högt uppsatta hästsvansen guppar energiskt i
takt med hennes steg.