– Ni kan ställa in hästen i stallet på en gång, säger Sir-
ja med en gest mot hästtransporten, där Milo har börjat
stampa otåligt.
Av ren vana går Agnes för att lasta av Milo, men jag
hinner före. Det är faktiskt jag som ska på ridläger och inte
hon. Dessutom är Milo min häst nu.
Jag slinker in i lastutrymmet genom den lilla framdörren
på hästtransporten. I mörkret kan jag känna Milos var-
ma andedräkt och de kittlande morrhåren mot min kind.
Hans sammetsmjuka mule får precis plats i min handflata.
– Hej på dig, viskar jag. Har resan gått bra?
Det skramlar till när regeln dras åt sidan. I nästa se-
kund glider rampen ner och solljuset strömmar in i häst-
transporten. Milo kisar mot det bländande ljuset och väd-
rar i luften på samma sätt som jag gjorde när jag klev ur
bilen. Långsamt och med stor värdighet backar han sedan
nerför rampen. Med sina pampiga rörelser och sin skim-
rande vita hårrem ser Milo ut som en riktig sagohäst, och
bara det faktum att det är jag som håller i grimskaftet får
mitt bröst att svälla av stolthet. Egentligen är han alldeles
för fin för mig, det vet jag mycket väl.
Jag leder in Milo i det faluröda stallet. Den sötakti-
ga doften av häst, hö och läder blandas med lukten av…
nymålat? Sirja ser min fundersamt rynkade näsa och skrat-
tar till. Med omisskännlig stolthet i rösten förklarar hon
att stallet är så gott som nybyggt. Det är bara två år gam-
malt och vissa små detaljer, som att måla väggarna i sad-
elkammaren, har helt enkelt inte hunnits med förrän nu.