D
ha börjat mer prosaiskt. Det
var på hösten, det var , vi hade besök av två
hantverkare som kom för att sätta upp ett bad
-
rumsskåp. När det blev lite motigt sa den ena: ”Det är ju
fredag och den trettonde.” Sen skyndade han sig att tillägga:
”Inte för att jag är vidskeplig …”
”Är du inte vidskeplig alls?” undrade jag.
Han tänkte efter ett ögonblick, sen sa han: ”Ja, ibland
tänker jag att det kan finnas något – på andra sidan.”
”Det är väl inte vidskepelse?” sa jag.
”Man vet ju aldrig”, sa han, fortfarande tankfullt, men så
tillade han snabbt: ”Jag är inte religiös.”
Och så gick han tillbaka för att jobba vidare. Jag hade
gärna hållit honom kvar för att få fråga mer men jag insåg
att han uppfattade ämnet som pinsamt och onekligen låg
det ju också i mitt intresse att få badrummet klart. Men jag
stod kvar en stund och tänkte på hur typiskt nordisk den
här pinsamhetskänslan i förhållande till det religiösa är.
Eller:
Nej, kanske inte för danskar som generellt har ett gott
självförtroende och inte är benägna att känna sig pinsamma.
Norrmän vet jag vid närmare eftertanke inte tillräckligt om
för att kunna generalisera, men för Sveriges del har prästen