merete mazzarella
och debattören David F. Olson en historia om en man vars
fru inte visste att han var troende. Han brukade låsa in sig
i badrummet och sätta på kranen innan han knäböjde på
golvet för att be.
Talande är också vad den svenska författaren Nina
Lekander har skrivit om sin mors begravning. Den ägde
rum i en kyrka och den förrättades av en präst, men Nina
hade gjort klart att varken den döda eller begravnings
-
gästerna var troende och att Gud därför inte skulle föras
på tal. Prästen kapade begravningen, menar Lekander, för
i sitt tal om modern sa hon: ”Hon trodde inte på Gud men
Gud tror på henne.”
Frågan är vem som kapade vad. Är det inte snarare
Lekander och hennes närmaste som försökte kapa kyrkan?
Och prästen som gjorde vad hon kunde och borde: hon
stod upp för sitt ämbete och sin tro.
I Finland är pinsamhetskänslan typisk för finlands
-
svenskar, åtminstone för finlandssvenskar i södra Finland
som i allmänhet inte har kontakt med väckelserörelser.
Typisk framför allt för min egen krets: akademikerna,
kulturarbetarna. Ja, de flesta av dem skulle gå längre än
vår hantverkare, de skulle göra klart att de inte tror att det
finns något alls ”på andra sidan”. Till nöds kan de gå med
på att de haft en och annan upplevelse som skulle kunna
beskrivas som andlig – i så fall ofta i skärgården. Det finns
de som rentav besöker kyrkokonserter men därvid får det
stanna. När de talar om någon som ”from” eller ”troende”